Det sämsta med våren
Igår hände det som jag går och väntar på varje år från och med den första januari. Det som ibland påminner mig och ger mig en liten äckelstöt i magen av ovilja.
Brevet som upplyser mig om att jag har fått en tandläkartid låg i brevlådan....
Det finns inget jag ogillar så mycket som sjukhus och tandläkare. Det luktar konstigt där och man blir darrig bara man går in genom dörrarna. Det sitter alltid läskiga, seniga tanter på sina rullatorer där och dom är sjuka! Jag älskar egentligen tanter och om dom bara skulle vara på gatan utanför skulle jag säkert tycka dom var hur söta som helst, men där inne blir dom något väldigt otrevligt som jag inte vågar kolla på av rädsla för att råka se typ en droppgrej sitta någonstans, eller ett ihopsytt sår för att dom ramlat på sina små obalansiga fötter.
Och när jag sitter där i väntrummet och bara vill dö, så kollar jag alltid på porträtten av alla tandläkare och hoppas av hela mitt hjärta och min själ att jag ska få dom där snälla tanterna som ler med hela ansiktet och ser ut som ens gamla dagisfröknar. Men jag får aldrig dom. Som tur är brukar jag inte få dom som ser haggigast ut heller, utan dom där mellantingen som ser ganska sura ut, men som man ändå ser nog har potencial till att vara ganska trevliga.
Den 7 mars ska det alltså ske. Blää.. dags att börja panikborsta. (Som om jag skulle kunna borsta bort eventuella hål nu?)
Brevet som upplyser mig om att jag har fått en tandläkartid låg i brevlådan....
Det finns inget jag ogillar så mycket som sjukhus och tandläkare. Det luktar konstigt där och man blir darrig bara man går in genom dörrarna. Det sitter alltid läskiga, seniga tanter på sina rullatorer där och dom är sjuka! Jag älskar egentligen tanter och om dom bara skulle vara på gatan utanför skulle jag säkert tycka dom var hur söta som helst, men där inne blir dom något väldigt otrevligt som jag inte vågar kolla på av rädsla för att råka se typ en droppgrej sitta någonstans, eller ett ihopsytt sår för att dom ramlat på sina små obalansiga fötter.
Och när jag sitter där i väntrummet och bara vill dö, så kollar jag alltid på porträtten av alla tandläkare och hoppas av hela mitt hjärta och min själ att jag ska få dom där snälla tanterna som ler med hela ansiktet och ser ut som ens gamla dagisfröknar. Men jag får aldrig dom. Som tur är brukar jag inte få dom som ser haggigast ut heller, utan dom där mellantingen som ser ganska sura ut, men som man ändå ser nog har potencial till att vara ganska trevliga.
Den 7 mars ska det alltså ske. Blää.. dags att börja panikborsta. (Som om jag skulle kunna borsta bort eventuella hål nu?)
Kommentarer
Trackback