Livet
Okeeej. hej.
Vi har det rätt bra här uppe. Jag gillar verkligen lägenheten, jättemysig är den. Det enda som är dåligt med den är att den är för långt ifrån alla jag tycker om, speciellt mami och papi. Eftersom jag egentligen är en sucker för min familj och mitt fina, röda hus där hemma i Dingtuna. Och Moltas!! Hur ska jag klara mig utan honom? Och även Zeb förstås. Till och med Felix lilla suransikte känns lite för långt borta :') Tur att jag iallafall är van vid att Hanna är långt bort redan..
Men Härnösand är också mysigt, precis vid vattnet, mysiga hus och det är rätt mysigt att det är så litet trots allt. Det mesta finns ändå, och det som inte gör det finns i Sundsvall 30 min bort. Men vad ensam man kan känna sig i en helt ny stad. Man känner absolut ingen och kan knappt något om staden, hittar knappt hem liksom. Men jag börjar vänja mig.
Ed hänger mycket i Kramfors där hans skola och brandmannakompisar finns. Jag hänger också med dem en del på helgerna, men jag saknar verkligen lite kvinnlig fägring i mitt liv. Och det skulle vara trevligt med någon som känner mig, som jag kan bara vara med och slippa hela lära-känna-biten med. Ungefär som när jag återupptäckte Sarah, så sjukt skönt att slippa alla tråkiga vadgördupåfritiden-frågor. Men jag vet ju att jag måste gå igenom det där för att få någon som till slut känner mig här.
Just nu siktar jag främst på att få ett jobb. Förhoppningsvis ett med lite sköna människor som jag kan lära känna. Och blä vad det är tråkigt, jobbigt och hemskt att söka jobb. Jag får ångest av det. Men man måste ju. Men än så länge har jag bara varit här 2 veckor, knappt någonting ju. Förhoppningsvis hoppar det upp ett finfint jobb till mig snart och då kommer jag säkert istället drömmande tänka tillbaka till tiden då jag var ledig hela dagarna och kunde göra preciiis vad jag ville! Typiskt, va.
Råttan