Fru, fru Kornelia fru, fru Kornelia, mitt hjärta vann
Jag hälsade på min fru idag. Vi träffas alltför sällan nuförtiden, jag är van vid att ha henne hos mig varje dag, flera timmar om dagen, varje vecka, varje månad, varje år. Och så har jag trivts att ha det. Nu blir det liksom för sällan för min smak, men jag tar vad jag får.
Nyss satt min familj och åt, halva familjen iallafall. Varje gång vi sätter oss vid bordet för att äta så börjas det, samma sak som händer varje gång. Jag sätter mig nästan alltid först, och måste då sitta och vänta på att de andra kommer. det är alltid någon som segar lite extra, så man får sitta där med matlukten i sin näsa och matsynen i sitt öga när man helst av allt bara vill hugga in. Det är en pina! Jag blir så rastlös, jag vill bara börja med en gång, det är otroligt jobbigt att vänta just i den situationen. varje sekund känns som en evighet och jag blir frustrerad för att de aldrig sätter sig ner, ser de inte att det är dukat och klart? Jag väntar ju!
Det slutar oftast med att jag hugger in innan alla satt sig tillrätta iallafall. Jag kan inte hjälpa det, det går knappt att hejda. Tur att min familj inte är så noga med sånt där och tur att de här obehagskänslorna konstigt nog bara inträffar när jag är hemma och äter.
En annan sak som jag satt och funderade på idag vid middagen var falukorv. Jag hade skurit falukorv i bitar för vi skulle ha nån slags gryta och då tänkte jag att om jag kom från ett annat land, ett land utan falukorv, och fick se den i dess riktiga skepnad (rå), då skulle jag aldrig i mitt liv äta det. Jag skulle knappt ta i det med tång. Först idag slog det mig hur vidrigt det ser ut! Som döda, vitrosa kroppsklumpar. Små armstumpar. Fy Fabian. Tur att det smakar bättre. Fast ärligt talat, varje gång jag käkar falukorv så måste jag tugga skitlösa tuggor, så att jag precis får sönder den i lagom små sväljvänliga bitar och samtidigt inte känner för mycket av korv-konsistensen, för den ger mig lite rysningar. Iallafall de gånger man lyckas få en korvbit med en sån där läskig oidentifierad klump i! I skolan var falukorven lila till på köpet! Som koagulerat blod..
Iiih, tacka vet jag denniskorven. Där har de iallafall malt ner inälvorna så pass att man över huvudtaget inte kan se vad vad det kan vara i, utan fortfarande kan äta och oskyldigt tro att denniskorvar växer långt ner i marken, på scanplantans rötter.
Nyss satt min familj och åt, halva familjen iallafall. Varje gång vi sätter oss vid bordet för att äta så börjas det, samma sak som händer varje gång. Jag sätter mig nästan alltid först, och måste då sitta och vänta på att de andra kommer. det är alltid någon som segar lite extra, så man får sitta där med matlukten i sin näsa och matsynen i sitt öga när man helst av allt bara vill hugga in. Det är en pina! Jag blir så rastlös, jag vill bara börja med en gång, det är otroligt jobbigt att vänta just i den situationen. varje sekund känns som en evighet och jag blir frustrerad för att de aldrig sätter sig ner, ser de inte att det är dukat och klart? Jag väntar ju!
Det slutar oftast med att jag hugger in innan alla satt sig tillrätta iallafall. Jag kan inte hjälpa det, det går knappt att hejda. Tur att min familj inte är så noga med sånt där och tur att de här obehagskänslorna konstigt nog bara inträffar när jag är hemma och äter.
En annan sak som jag satt och funderade på idag vid middagen var falukorv. Jag hade skurit falukorv i bitar för vi skulle ha nån slags gryta och då tänkte jag att om jag kom från ett annat land, ett land utan falukorv, och fick se den i dess riktiga skepnad (rå), då skulle jag aldrig i mitt liv äta det. Jag skulle knappt ta i det med tång. Först idag slog det mig hur vidrigt det ser ut! Som döda, vitrosa kroppsklumpar. Små armstumpar. Fy Fabian. Tur att det smakar bättre. Fast ärligt talat, varje gång jag käkar falukorv så måste jag tugga skitlösa tuggor, så att jag precis får sönder den i lagom små sväljvänliga bitar och samtidigt inte känner för mycket av korv-konsistensen, för den ger mig lite rysningar. Iallafall de gånger man lyckas få en korvbit med en sån där läskig oidentifierad klump i! I skolan var falukorven lila till på köpet! Som koagulerat blod..
Iiih, tacka vet jag denniskorven. Där har de iallafall malt ner inälvorna så pass att man över huvudtaget inte kan se vad vad det kan vara i, utan fortfarande kan äta och oskyldigt tro att denniskorvar växer långt ner i marken, på scanplantans rötter.
Kommentarer
Trackback